Misantropen
Dramatens lilla scen, Stockholm
Premiär: 20 november 2011

Misantropen skrevs av Molière 1666 och handlar om sanningssägaren Alceste som förfasar sig över sina medmänniskors lismande och falskhet. Ironiskt nog blir han förälskad i den omsvärmade Céliméne som är ytligast och skvallrigast av dem alla.

Pjäsen börjar i publiken med ett agiterat samtal mellan Alceste (Andreas Rothlin Svensson) och Philinte (Torkel Petersson), som försöker dämpa sin misantropiske väns vrede mot människorna. De moderna kläderna bidrar till känslan av att det skulle kunna vara två av oss teaterbesökare som argumenterar.

För visst känner vi igen de tendenser och rollkaraktärer som skildras även bland nutidsmänniskorna. De som baktalar den som inte är närvarande för att underhålla och skapa en vi-känsla. Céliméne som älskar att vara uppvaktad, men som inte är kär i någon. Hennes kavaljerer som tacksamt sväljer hennes lockbeten. Alceste som tvångsmässigt måste säga vad han tycker, samtidigt som hans stora ego inte klarar av att avvisas.

Dialogen på versmått skapar å andra sidan en viss distans. Livia Millhagen är den som framför replikerna mest naturligt och får oss att glömma att de är på vers. Istället får hennes gestalt mig att associera till intriganta Blair Waldorf i ungdomsserien Gossip Girl.

Scenografin är sparsam: ett litet drinkbord i ena kanten av scenen och en stor projektion av Céliméne/Livia Millhagens ansikte i bakgrunden. Scenen lyses upp av konfetti som fladdrar ned som färgglada fjärilar i större eller mindre mängder och fyller golvet mer och mer under föreställningens gång.

Misantropen ger inga pekpinnar om vad som är rätt eller fel. Céliméne och hennes kavaljerer blir inte märkbart förtvivlade när sanningen uppenbaras. Alceste förblir ensam, men det är ju egentligen självvalt. I stället blir det en spegelbild av verkligheten som vi själva får ta ställning till. Vill vi offra vår integritet för att spela med i det sociala spelet med intriger, smicker och förtal? Eller går det att vara ärlig utan att bli en självgod misantrop? Förhoppningsvis finns det en tredje väg.

Medverkande:
Céliméne Livia Millhagen
Alceste Andreas Rothlin Svensson
Èliante Ellen Jelinek
Arsinoé Angela Kovács
Acaste Per Mattsson
Philinte Torkel Petersson
Oronte Martin Wallström
Clitandre David Mjönes

Översättning Allan Bergstrand
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Lena Strandmark

Foton: Roger Stenberg

Läs recensioner på Kulturbloggen, Expressens scenblogg och i SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Molière, Misantropen